När jag för flera år sedan för första gången kom i kontakt med diktverket Aniara förundrades jag över det faktum att en så erkänd författare som Harry Martinsson skrivit något som i min begreppsvärld var Science Fiction (hädanefter SF), en i min mening pojkaktig äventyrsgenre. Denna förundran förklaras med lika delar okunskap om både SF och Aniara, men jag vill påstå att den också hade sin grund i ett vagt medvetande om att Aniara sammanfogade två vitt skilda kulturskikt.
Kanske åsyftade jag de två kulturskikt som Sara Danius kallar lågkultur och högkultur i boken ”Efter femtio år: Aniara 1956-2006”. Där ser Danius tillbaka på en diskussion mellan Dagens Nyheters Olof Lagercrantz och Expressens Ivar Harrie om den nyutgivna Aniara och huruvida verket var Science Fiction eller ej. Ovanstående diskussion är fortfarande intressant, men Aniaras aktualitet består idag av någonting helt annat eftersom relationen mellan människa och maskin är mer aktuell än någonsin. Det är denna relation som Martinsson beskriver och problematiserar i en värld som har Hiroshima i färskt minne, men som är lika aktuell 50 år senare i en tid av global uppvärmning och rasande IT-utveckling.
Jag har valt att titta närmare på sång nummer 13 ur det drygt 200 sidiga verket eftersom är representativ för hela verket samtidigt som den står bra på egna ben. I dikten beskrivs hur evakueringsskeppet Aniara från den strålskadade jorden med flera tusen passagerare kommit ur kurs på sin väg mot planeten Mars och nu istället hopplöst far mot Lyrans stjärnbild. Dikten beskriver hur chefsastronomen på skeppet jämför Aniara med en glasblåsa i Guds andes glas och ger sina åhörare en skrämmande insikt om rymdens oändlighet, en insikt som får diktjaget att fly till sin älskades (Daisi) varma famn.
Diktjaget är mimaroben, den person som sköter Miman. Miman kan beskrivas som skeppet Aniaras hjärta, en allvetande, medveten maskin som ibland projicerar bilder från fjärran världar till emigranternas förtjusning, är intelligentare än någon människa och dyrkas av vissa som en gudinna. I dikten framträder också skeppets chefastronom, emigranterna och diktjagets kärlek Daisi. Dikten har karaktären av en krönika eller mimarobens personliga berättelse.
Versen är stikisk, strofindelning oregelbunden och versraderna syntaktiskt oavslutade. Versmåtten varierar genom hela verket, men dikt nummer tretton är skriven på blankvers eller jambisk pentameter. Dikten saknar till följd av blankversmåttet också rim förutom vissa undantag. Blankversen, de syntaktiskt oavslutade versraderna, strofindelningen med semantiska pauser, vissa rim och upprepningar utgör alltså de viktigaste indikatorerna på att vi här har att göra med lyrik och inte den prosa som Aniara annars står mycket nära.
Innan vi går djupare in på diktens bildspråk så vill jag också peka på några särskilda visuella egenskaper som vi finner i dikten. Martinsson använder stor bokstav på ”Gåtan”, ”Gåta” och ”Död” som också nämns i samma mening som ”Gud”. Aniara innehåller otaligt vackra och tänkvärda liknelser och metaforer, men kanske är sång nummer 13 den av alla dikter i Aniara som står ut mest i detta avseende, jag är själv av den uppfattningen även om det finns goda konkurrenter.
Johan Wrede skriver i den tidigare nämnda boken ”Efter 50 år: Aniara 1956-2006” om Martinssons lysande metaforer som mycket väl tjänar sina syften att beskriva en metafysik. Att rymdskeppet Aniara är en metafor för mänsklighetens undergång till följd av teknikmissbruk är ett faktum som även SF ivrarna måste medge. Vidare så kan vi konstatera att Daisi som i diktverket representerar allt som är gott i det paradisiska Dorisburg (som är en stad på jorden) är en metafor för just detta paradis.
Miman är mer komplicerad då den uttryckligen är en tänkande maskin och således ingen metafor för en sådan, men det har föreslagits att miman är en metafor för dikten. Danius beskriver denna uppfattning närmare och menar att synen på miman som konsten eller diktens konst i form av förmedling och framställande är allmänt accepterad. Vi ska i det här stadiet inte fördjupa oss närmare i tolkningen av miman (den som är intresserad kan med fördel läsa Danius avsnitt i boken ”Efter femtio år: Aniara 1956-2006”) utan begränsa oss till sång nummer 13 och undersöka diktens bildspråk.
Liknelsen med glasblåsans färd i glasskålen och rymdskeppet Aniaras färd i rymden är nog det man minns bäst om man erinrar sig dikten eller hela diktverket. Kring denna liknelse ämnar jag inte fördjupa mig i ytterligare då den väl talar väl för sig själv. Istället så ska vi gå igenom några metaforer och liknelser som återkommer i hela diktverket och som finns representerade i dikt nummer 13. På flera ställen återkommer ”Gåtan” som Martinsson stavar med stor bokstav likt man stavar till exempel ”Gud”.
Vad denna ”Gåta” är en metafor för är öppet för ett brett tolkningsutrymme, men man torde ändå kunna enas om att det rör sig om något i stil med ”livets gåta” eller meningen med livet. Just denna användning av ordet får mig också att tänka på Viktor Rydbergs dikt ”Tomten”, som med sin episka stil liknar Aniara på många sätt. I Rydbergs ”Tomten” och Martinssons Aniara är ”gåtan” central, i Martinssons fall så pass att han väljer att använda stor bokstav. Kanske betyder detta att ”Gåtan” för Martinsson är något mycket konkret, nästan ett eget väsen i sig.
Vi ska nu upprätthålla oss vid metaforen ”Doris dalar” som kräver ytterligare läsning än sång 13 för att förstå. Kort sagt så syftar diktjaget på den jord som emigranterna lämnat bakom sig och som hela tiden idealiseras genom verket. Doris möter vi i första dikten som en kvinna som skriver passeringskort i avresehallen. Men även om Doris beskrivs som en egen person i inledningen så är namnet också en symbol för jorden. Genomgående i verket så beskrivs kvinnorna som behagliga varelser som ger tröst i den kalla rymden, samma egenskaper tilldelas jorden i och med att den refereras till med det kvinnliga namnet Doris. Namnet associerar också jorden till något moderligt eller moder jord.
Vi finner också att Martinsson utöver metaforer och liknelser använder sig av antiteser i sin diktning. Dessa hjälper att lyfta fram djupare känslor och stämningar inför till exempel rymdens oändlighet. I sista strofen återfinns på första och andra raden de kvinnliga rimmen ”frusen” och ”de röda ljusen”. Den sistnämnde associerar till något varmt och utgör med frusen en antites även om det också är en metafor för en plats av erotik. Likaså finner vi i sista strofens sjätte och sjunde rad ”döden” och ”livet” i motsats till varandra, i Daisis sköte finns livet och utanför finns döden.
Sång nummer 13 är alltså endast en dikt i ett större diktverk och för att kunna tolka dikten krävs att vi sätter den i relation till hela diktverket. För att göra det lite enklare för oss att tolka dikten så tänker jag lyfta ut tre begrepp som är centrala för tolkningen av sång nummer 13.
Det första begreppet är Dorisburg eller ”Doris dalar” som vår egen jord ofta benämns som i verket. De paradisiska Doris dalar framstår som en skarp kontrast till den tomma och oändliga rymd som Aniara befinner sig i. Rymdskeppet befinner sig redan från början på väg bort från detta paradis då jorden är strålningsskadad och obeboelig men resans retur omöjliggörs när rymdskeppet hamnar på oföränderlig kurs mot Lyrans stjärnbild. Att Martinsson valt att idealisera jorden på detta sätt måste förklaras med att Doris dalar åsyftar en jord innan tekniken är bortom människans kontroll. Att jorden är strålningsskadad får man se som ett resultat av ett kärnvapenkrig, Aniaras orubbliga färd bort från dessa Doris dalar är en symbol för att människan tappat kontrollen, fångar av sin egen teknologi eller intelligens på ett abstraktare plan.
Det andra begreppet är Miman som Martinsson främst använder för att beskriva relationen människa och maskin. Vi har redan berört att Martinsson låter Miman representera dikten. Danius menar att det i detta finns en intressant motsägelse som säger något om Martinssons syn på maskinen. Hon skriver att konsten är allt som inte maskinen är och maskinen är allt som inte konsten är, ändå så representeras konsten av en maskin. Som SF nörd så har jag svårt att i Miman inte se annat än en mäktig articifiell intelligens och jag är därför beredd att hålla med Danius i hennes syn på saken.
Jag vill hävda att det är denna teknologiska framsynthet hos Martinsson som gör Aniara så aktuell idag 50 år senare, maskinen är dikten och dikten är maskinen. Det tredje begreppet är rymden eller ”andens hav” som också ofta används som metafor. Anledningen till att jag tar med rymden som ett begrepp är att den spelar en oerhört viktig roll i Aniara, inte enbart som det tomrum vari de färdas utan som en kontrast och symbol för det metafysiska. Wrede skriver att Martinsson med sina beskrivningar lyckas göra en syntes av subjektiv upplevelse och allmängiltighet och att Martinsson använder sina metaforer till att bevisa eller gripa det ogripbara i det fysiska och metafysiska. I det sistnämnda anser jag Wrede slå huvudet på spiken då han kärnfullt lyckas sammanfatta det som gör Aniara till vad det är. Det får en att önska att dagens astronomer och fysiker besatt Martinssons förmåga för att kunna beskriva strängteori eller kvantfysik.
Slutligen kan vi fråga oss hur vi ska se på Aniara idag och mer specifikt sång nummer 13. Dikten andas oändlig tomhet, teknologisk briljans och människans resa mot en annalkande undergång. Själv ser jag flera olika sidor av dikten som kan läsas med flera olika betydelser för ögonen. För det första så är dikten en oerhört vacker och poetisk skildring av rymdens oändlighet och människans litenhet i ett metafysiskt ljus, för det andra så är dikten och verket ett debattinlägg i tiden som bestått i femtio år och för det tredje så säger Aniara något om människan som offer för sin egen intelligens. Det sistnämnda tar Danius upp när hon skriver att Martinssons civilisationskritik är mer inriktad på vad hon är än vad hon gör. Men detta tillsammans med Martinssons vilja till att skapa en myt fråntar människorna deras egen vilja på ett ofördelaktigt sätt. Aniara är en udda fågel i vår litterära historia, för oavsett om man läser den som SF eller som en allegori, så tilltalar verket alla grupper, med en fot i lågkulturens SF och en fot i högkulturens symbolism.
0